kryzzo

Tänkte berätta om en eftermiddag/kväll i våras, dagen innan twinsen skulle på lägerskola. I god tid före avresan fick vi föräldrar hem en lapp där det prydligt räknades upp allt som skulle med. Inga krångliga saker, det mesta fanns redan i huset, en del behövde kompletteras. Flytvästar och små tandkrämstuber var ett måste, liksom en viss sorts medicin. För att hinna med allt åkte mamman hem tidigt från jobbet och försökte hitta den grabb som ville följa med, Det visade sig inte vara enkelt, han var någonstans mellan kompisens hus och kiosken. Under hemresan kom mamman på att, tusan också, ett utvecklingssamtal var inbokat mitt i inköpsresan. En tur till skolan visade sig vara tur på flera sätt, eftersom läraren var kvar och han var lika glad som mamman, för att samtalet blev inställt och framflyttat. Strax därpå fick mamman kontakt med den förlorade sonen som gärna ville följa med. Till skillnad från brorsan som ville vara hemma och spela dator istället.
Första stället blev JC, en cool tröja ville han ha. Det hittade vi och sedan gissade vi och köpte en till brorsan också, han som inte ville följa med. Det är viktigt med rättvisa mellan syskon, för att inte tala om hur viktigt det är mellan tvillingar. Nöjda med inköpet stannade vi till vid fiket och köpte en glass. Vi skulle åka ytterligare en mil hemifrån för att handla flytvästar men det var lugnt, klockan var ju bara halv sex. Precis när vi satte tänderna i glassen kom jag på det. Jäklar, sa jag, vi har ju inte köpt medicinen, det allrasom viktigaste. Med glassarna i högsta hugg drog vi iväg till apoteket för att handla. E-recept var inringt, kön inte alltför lång. Framme hos expediten blev det till att be om ursäkt för att man handlade medicin samtidigt som man åt glass, men det gjorde inget sa expediten milt. Hon kollade om det fanns recept, det gjorde det och så långt var allt bra. Det trista var dock att det inte fanns någon sådan medicin hemma. Men, sa mamman, han ska på läger och måste ha medicin!!! Finns den på något annat apoteket då, föreslog mamman och nämnde hemkommunens, som låga en och en halv mil åt andra hållet. Expediten kollade och jodå, faktiskt, en mindre föpackning fanns kvar. Paxa den åt mig, gnydde mamman, vi kör så det ryker.
På väg till bilen konstaterade mamman att sonens glass var så gott som uppäten (förståndigt barn som äter glass ur bägare) men mamman som äter sakta hade en halv strut med vaniljglass kvar, chokadtoppingen var uppäten och därför skulle mamman kunna tänka sig att langa glassen i papperskorgen. Men - snålheten bedrar visheten och mamman tänkte "asch, jag är väl vuxen, jag kan äta glass i bilen (även om hon aldrig skulle tilllåta barnen göra det). Sagt och gjort, hon manövrerade ut bilen från parkeringen med en hand samtidigt som hon försöka att äta så lite av servetten som möjligt. När mamman hade lämnat staden bakom sig och hade halva struten kvar och en massa vanilj/pappersklegg på struten, bestämde hon sig för att nu var det nog. Tryckte på knappen för att hissa ner rutan. Sonen vände sig snabbt mot mamman; vad ska du göra? Mamman sa att nu skulle glassen förpassas genom sonens sidoruta, hon ville inte slänga ut den på vägen, ner i diket skulle den. Sonen erbjöd sig förstås att kasta ut den, sånt tycker småkillar är kul och i samma stund som mamman sa att "visst, gör det du" så visste hon, att av någon anledning var besluet förhastat. Men vafan, det kan väl inte hända så mycket sa det (lilla) förnuftet, men det visade sig, att det kunde det. Sonen greppade struten och höll den först nästan upp och ned, Nej, skrek mamman håll den uppåt, den rinner ju nästan ut. Ojdå, sa sonen, rätade upp struten en aning och tog sats riktigt ordentligt varvid struten for i en vid båge ut genom rutan medan all vanilj flög ut mycket tidigare och planterade sig i övre högra hörnet i framrutan. Smack, kunde det ha sagt, om den inte varit så mjuk. Den rann makligt ner mot instrumentbrädan för att ta sikte på högtalare och den smala hålkanten som innehåller krockkudden. Mor svor och stannade bilen och for ut för att leta fram pappersrullen. Den var såklart slut, gick åt någon vecka tidigare då ett annat barn vippade en cocacolaburk på golvet. Mamman slängde igen bagageluckan med en viss emfas och såg den olycklige sonen som bara väntade på att åskvädret (mamman) skulle coola ner sig. Mamman lugnade honom och sa att felet var hennes eget, hon kunde ju tänkt sig för. Torka nu upp glassen med jackan som ligger på golvet så åker vi till apoteket, sa hon. Lustigt nog fanns medicinen kvar och nu återstod bara flytvästen. Det fanns en stackars flytväst kvar i rätt storlek, så ibland har man ju flyt =) Frånsett att mamman vid det här laget var genomsvett och att det ringde i två mobiler samtidigt, så gick resten av inköpsresan bra.
Dagen därpå, när barnen skulle cykla iväg upptäckte mamman att ena cykeln hade punka, men var dag har ju sitt!